Vännerna med Pia & Lars

Återigen en kväll fylld intill sista extrastol. Vänträffarna lockar. Undra på det…

Mötet med Pia Mauno och Lars Blomqvist, båda verksamma på Konstepidemin, blev åter en minnesvärd höjdare i programserien. Två konstnärer med vitt skilda uttryck och drivkrafter men med en glöd lika stor som gemensam.

Pia Mauno är allt annat än textilare, men i nästan allt hon gör finns det skönjbara spår till sömnad och skrädderi. Det har sin förklaring i Pias arv, uppvuxen i en textilfamilj i Västerås med finskt påbrå.

foto Björn Rantil

När målaren Pia blev inbjuden att delta i Nordic Light, den uppmärksammade utställningen i Paris, visade det sig att de flesta av de deltagande konstnärerna kom från skräddar- eller textilfamiljer. Där och då föddes samtalen om Arv, samlingsnamnet för den påverkan som Pia tagit fasta på i stora delar av sitt skapande. Från att ha varit ateljébunden målare, som hon själv uttrycker det, har bildverken utvecklats till berättelser, kombinationer av installationer och målningar, med en surrealistisk klangbotten.

foto Björn Rantil

Pias framgångar på konstscenen är betydande och många. Hon är också initiativtagare till tankesmedjan ”Skräddare som rebell” om det textila arvet. Vännerna gav hon en flödande exposé av sitt skapande, med fokus på det spänningsfält mellan det synliga och det dolda som upptar mycket av Pias konstnärliga grund.

foto Björn Rantil

Att beskriva Lars Blomqvists skapande och utveckling är för oss lyssnare/tittare som att vrida ett kalejdoskop med ständigt skiftande, skimrande mönster.  Bilder av ett otåligt med nog så spännande sökande. I ungdomen i Kristianstad handlade det mest om musik och tecknande för Lars, men efter ett år på KV (Kursverksamheten) i Göteborg bytte han spår. Nu till måleri via Hovedskous till Valand. Plus Litteraturvetenskap på universitetet.(Hur hinner somliga? undras av undertecknad).

foto Björn Rantil

När Lars ställde ut en serie med ros-bilder i Valandelevernas galleri väckte det förstås viss uppmärksamhet.

Plötsligt tittade målningarna tillbaka, berättade Lars. Monokromer. Abstrakta.

– Det blev för starkt, för mycket. Det fanns ingen plats för mig.

Men Lars med sin sökande, sitt existentiella livsprojekt, betonar sitt ”intresse av själva processen, villkoret för konstarbetet, hur arbetet sakta tar form och hur det har sin grund i en levande människa”.

foto Björn Rantil

Det var några år av paus från det rena måleriet i Lars ateljé, men nu är han igång igen, avslöjade han för Konstepidemins Vänner.

Vi glädjer oss i väntan på nästa träff. Det blir ”julbord” i 8:an i år igen, tror jag mig veta.

Tomas Rubin

trans-europe res-artis td
KUN gbg_kultur gbg_kultur