Kjellåke Gerinder är tecknare, grafiker och målare med en skarp blick för det som rör sig i tiden och det irrationella i vår tillvaro. Han har deltagit i närmare femtio utställningar genom åren och så sent som 2017 kunde vi se hans måleri och grafik på Galleri Aveny.

Kjellåke har alltid satt teckningen och grafiken i centrum även om han periodvis arbetet mycket med måleri. Gråskalan i grafiken är mer intressant, menar han, och dessutom hittar man färgtoner även i det gråa. Många känner säkert igen hans små grafiska bilder på olika figurer, eller karaktärer, som han tilldelar distinkta egenskaper och skruvar till med en humoristisk blinkning. En favorit är ”Prataren”, ett ansikte i siluett där läpparna förökar sig och blir till vågrörelser.

Han har också fått officiellt erkännande för sin eminenta tecknarkonst. 1989 vann han 1:a pris på den prestigefulla Nordiska Teckningstriennalen.

I måleriet är det tvivlet som driver honom, han förklarar att det är ett sökande efter svar för att lära känna sig själv bättre. I grafiken tycks det mer vara nyfikenhet och tidsstämningen som är motorn, där tar han in sin omgivning på ett annat sätt än i måleriet. Det beror möjligen på erfarenheter från 60-70-talet när tiderna var annorlunda och han levde i kollektiv. Tidsandan fortsätter att sätta sina spår, han låter sig påverkas av det som händer i omvärlden.

Kjellåke har haft en rad offentliga uppdrag i Göteborg och på andra orter. I de sammanhangen växlar han mellan materialen, från väggmålningar och träreliefer till blästrade glaspartier på entrédörrar. En speciell teknik han också använder är sgraffito som är en form av muralmålning i skikt på betong. Ett exempel på detta finns på Bellmansgatan.

Han är representerad Göteborgs konstmuseum, Nationalmuseet i Stockholm, Konstens Hus i Reykjavik och i flera kommuner och landsting.

Anna Lamberg är konstnär, scenograf och fotograf. Hon är utbildad på Fotohögskolan vid Akademi Valand och har studerat scenografi vid HDK.

Anna utforskar rum, både fysiska och mentala, och ofta rör hon sig kring existentiella frågor såsom minne, förlust och rädsla. När hon arbetar med utställningar är det viktigt för henne att arbeta på flera olika plan så att besökarna får en helhetsupplevelse av känslan hon vill förmedla. Hon arbetar därför med flera olika medier samtidigt – fotografi, video, objekt, ljud, ljus och collage.

Hon använder ofta starka färger och glittriga material i sin verk, men under den vackra ytan försöker hon skapa en oro och ett mörker.Det som är intressant, menar hon, är inte det vackra utan det svarta och svåra, det som händer när fasaden krackelerar.

Ett exempel var utställningen Solfall som tog utgångspunkt i mentalt mörker. Genom att bygga upp fysiska modeller av mentala platser eller rum, som hon sedan fotograferade, ville hon visualisera känslor som är svåra att sätta ord på. Modellerna var ett försök att skapa en bild av platser inom oss som är osynliga för andra.

Solfall kretsade kring mörker och ljus som växelvis försvinner och kommer tillbaka. Utställningen kompletterades av flygande textilobjekt i vackra färger som kan tolkas som fjärilar. De kan ses som något vackert, som ett tecken för ljus och vår. Men det finns också nattfjärilar och de anses av många som obehagliga; det låter om dem, de är som svarta skuggor rummet.