CRYSIS is a collaborative project by audiovisual artists Medina Balešić and Bea Lamadrid Bayón, created together with performer Maira Darja. The work is presented as a video in which movement, sound, and moving image interact to investigate how identity is shaped through the body and how memories, emotions, and experiences can be shared between people. The artistic process has been central to the work, built on a close collaboration where choreography, camera, sound, and performance developed in parallel, continually influencing one another.
The work takes its departure point in the body as a carrier of experience. Through movement, breathing, and physical exertion, it explores how past experiences can leave traces on the body and affect how we move, relate to others, and perceive ourselves. The choreography shifts between control and dissolution, resistance and change, with each movement gradually renegotiating the relationship between body, space, and time.
CRYSIS stems from experiences shared by many FLINTA* individuals – women, lesbians, intersex people, non-binary people, trans people, and agender people.
The acronym is used here as an umbrella term for groups historically and contemporarily affected by gendered and patriarchal power structures. Rather than examining individual identities, the work investigates the bodily consequences left behind by norms, gender roles, and power. Through movement, it brings to light how such experiences can manifest as repetition, tension, adaptation, and exhaustion, but also how the body can become a site for resistance, recovery, and transformation.
Although only one person appears in front of the camera, CRYSIS is built on the collective work of three people. Choreography, camerawork, and sound were developed through a shared process in which the artists continually transferred ideas, movements, and emotions back and forth. In this way, collaboration becomes not only a method for creating the piece, but also one of its central themes. The work explores how communication can occur through the body and how experiences can be shared without words.
The visual style is stripped-down. Color, light, and movement take center stage, while the environment remains open and free of explicit geographical or narrative markers. The camera closely follows the performer’s movements, allowing the rhythm of the body to dictate the pace of the image. Sound does not serve to illustrate what is happening, but functions as an independent component of the work that heightens the physical experience and the connection between body and space.
Through its interplay between performance, camera, and sound, CRYSIS examines how identity is formed in relation to others and how community can emerge through shared bodily experiences. The work creates a space to reflect on how experiences are carried forward, how they can be transformed through encounters with others, and how collective processes can open new ways of understanding both the body and the world.
Medina Balešić (b. 1994, Gothenburg, Sweden) is an artist and curator working between Gothenburg, Amsterdam and Banja Luka. Her interdisciplinary practice spans moving image, installation, sound and socially engaged methodologies. Through collaborative processes, public interventions and digital image-making, she examines how relationships are formed between people, places and collective memory.
With roots in Bosnia, Balešić approaches migration less as a subject than as a condition from which to consider belonging, memory and collective life. Working primarily with moving image, she treats editing as a conceptual methodology, bringing together montage, sound, found footage, personal archives and digital image cultures to connect personal experience with contemporary visual and political histories.
Collaboration is not simply a method of production but a central artistic material in her practice. Through dialogue and collective processes, she develops works that explore how art can generate new social relations and shared forms of imagination.
Recent works include Little Paper (2024), CRYSIS (2024), M1 (2023), and the long-term public artwork The White Cube Manifesto (2025–2026).
CRYSIS är ett kollaborativt projekt av audiovisuella konstnärerna Medina Balešić och Bea Lamadrid Bayón, skapat tillsammans med performern Maira Darja. Verket presenteras som en video där rörelse, ljud och rörlig bild samverkar i en undersökning av hur identitet formas genom kroppen och hur minnen, känslor och erfarenheter kan delas mellan människor. Den konstnärliga processen har varit central för arbetet och bygger på ett nära samarbete där koreografi, kamera, ljud och performance utvecklats parallellt och påverkat varandra.
Verket utgår från kroppen som bärare av erfarenhet. Genom rörelse, andning och fysisk ansträngning utforskas hur tidigare upplevelser kan sätta spår i kroppen och påverka hur vi rör oss, relaterar till andra och uppfattar oss själva. Koreografin rör sig mellan kontroll och upplösning, motstånd och förändring, där varje rörelse successivt omförhandlar relationen mellan kropp, rum och tid.
CRYSIS utgår från erfarenheter som delas av många FLINTA* personer – kvinnor, lesbiska, intersexpersoner, icke-binära, transpersoner och agenderpersoner.
Akronymen används här som ett samlingsbegrepp för grupper som historiskt och samtida påverkas av könade och patriarkala maktstrukturer. Verket undersöker inte enskilda identiteter utan de kroppsliga konsekvenser som normer, könsroller och makt kan lämna efter sig. Genom rörelse synliggörs hur sådana erfarenheter kan ta form som upprepning, spänning, anpassning och utmattning, men också hur kroppen kan bli en plats för motstånd, återhämtning och förändring.
Även om endast en person syns framför kameran bygger CRYSIS på tre människors gemensamma arbete. Koreografi, kamera arbete och ljud har utvecklats genom en kollektiv process där konstnärerna kontinuerligt har arbetat med att överföra idéer, rörelser och känslor mellan varandra. På så sätt blir samarbete inte bara en metod för att skapa verket, utan också ett av dess huvudsakliga teman. Verket undersöker hur kommunikation kan ske genom kroppen och hur erfarenheter kan delas utan att uttryckas med ord.
Den visuella gestaltningen är avskalad. Färg, ljus och rörelse står i fokus, medan miljön hålls öppen och utan tydliga geografiska eller narrativa markörer. Kameran följer performerns rörelser på nära håll och låter kroppens rytm styra bildens tempo. Ljudet fungerar inte som en illustration av det som sker, utan som en självständig del av verket som förstärker den fysiska upplevelsen och relationen mellan kropp och rum.
Genom sitt samspel mellan performance, kamera och ljud undersöker CRYSIS hur identitet formas i relation till andra och hur gemenskap kan uppstå genom delade kroppsliga erfarenheter. Verket öppnar ett rum för reflektion kring hur erfarenheter bärs vidare, hur de kan förändras genom möten med andra och hur kollektiva processer kan skapa nya sätt att förstå både kroppen och världen.
Medina Balešić (f. 1994, Göteborg) är konstnär och curator verksam mellan Göteborg, Amsterdam och Banja Luka. Hennes tvärdisciplinära praktik omfattar rörlig bild, installation, ljud och deltagarbaserade arbetsmetoder. Genom kollaborativa processer, offentliga interventioner och digital bildproduktion undersöker hon hur relationer formas mellan människor, platser och kollektiva minnen.
Med rötter i Bosnien närmar sig Balešić migration mindre som ett ämne än som ett tillstånd från vilket frågor om tillhörighet, minne och kollektivt liv kan undersökas. Rörlig bild utgör kärnan i hennes praktik, där redigering fungerar som en konceptuell metod. Genom montage, ljud, found footage, personliga arkiv och digitala bildkulturer sammanför hon personliga erfarenheter med politiska och samtida bildvärldar.
Samarbete är inte enbart en arbetsmetod utan ett centralt konstnärligt material i hennes praktik. Genom dialog och gemensamma processer utvecklar hon verk som undersöker hur konst kan skapa nya sociala relationer och kollektiva föreställningsvärldar.
Bland hennes senaste verk finns Little Paper (2024), CRYSIS (2024), M1 (2023) och det långsiktiga offentliga konstprojektet The White Cube Manifesto (2025–2026).



