Musikaliska berättelser och bilder som upphäver tiden

Det var en makalös vacker visa som förändrade Bosse Anderssons liv. Han var intagen på sjukhus och krasslig till kropp och själ efter en period som popmusiker och ett mindre hälsosamt leverne. Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind av Cornelis Vreeswijk blev en vändpunkt, från den stunden bestämde han sig för att helt ägna sig åt visor.

Drygt 40 år senare är Bosse Andersson en välkänd musikprofil i Göteborg, en visornas man. Han ingår i Musikgruppen KAL, bildat 1983, som gett ut elva skivor med allt från sjömansvisor och irländska shanties till dikter av Kent Andersson. Bosse har tonsatt mängder av poesi, bland andra verk av Erik Blomberg, Edith Södergran, Harriet Löwenhjelm, Bo Bergman och flera andra av våra mest kända och älskade poeter.

Det var kanske inte riktigt den framtid han såg när han som ung utbildade sig till murare och byggnadsarbetare. Han gick faktiskt på Musikhögskolan, närmare bestämt på skolans tak när han arbetade som takläggare. Närmare än så kom han aldrig musikutbildningen. Men det gick bra ändå, på 70- och in på 80-talet fanns det fortfarande viskrogar i Haga och det gick att försörja sig som trubadur. Enligt författaren och journalisten Anders Wällhed gick Bosse Andersson fram som en ångvält mellan borden och skrålade ´Möte i monsunen´så att det gick svallvågor i mellanölsstopen.

Bosse har i många år varit knuten till Folkuniversitetet och arbetat som lärare och cirkelledare. I projektet Minns du din stad besöker och aktiverar han deltagarna på fängelser, mentalsjukhus, äldreboenden och andra institutioner. Projekten handlar om olika teman där visan och musiken har en central roll. I ett samarbete mellan Aktivitetshuset i Centrum och Folkuniversitetet tonsatte Bosse dikter av svenska poeter och resultatet finns tillgängligt i ett vackert CD-konvolut med titeln Människans Hem.

Gudrun Åsling har ett förflutet inom den textila världen, vilket är märkbart i hennes måleri. Trots de abstrakta formernas hårda kantighet finns en särskild mjukhet i hennes bilder, som för tankarna till textilier. Sedan sin examen från Konstindustriskolan i Göteborg 1979 har hon rört sig mellan måleri och textil, med utställningar både inom konsthantverks- och konstvärlden.

Hon beskriver sitt konstnärskap som att hon vill ge ytan, färgerna och ljuset ett gemensamt sammanhang. Deras gemensamma roll blir till en plats att skapa en konversation på och ett rum för ögat att röra sig i. Bildens intention är att skapa ett avspänt och självständigt förhållande till tiden. Hon visar på det omformade landskapet – det osedda, det som inte finns men finns.

Gudrun Åsling bor idag i Sanna by utanför Järvsö, efter att ha tillbringat den största delen av sin karriär i Göteborg. Hon ligger bakom ett antal offentliga utsmyckningar i staden och hennes verk finns i bland annat i Röhsska museets samlingar.