Ola Karlberg visste redan som barn att han besatte en speciell förmåga att dra uppmärksamhet till sig, att höras och synas. 12-åringen sjöng och ”lät” så infernaliskt att farbror Nisse döpte honom till ”Ljud-Ola”.

Nu är han teaterdirektör för Big Wind, en av landets flitigaste och mest anlitade teatersällskap med 300-400 föreställningar om året.

Ola är musiker, sångare och skådespelare, en autodidakt som inte satt sin fot på vare sig Teater- eller Musikhögskolan. Hans utbildning har istället gått via olika musik- och teatergrupper och inte minst genom engagemanget i kulturföreningen Tajphoon Tivoli. Denna grupp har fångat upp många talanger i Göteborg och föreningen är fortfarande högst aktiv.

Ola framträder inte bara på scenen, han skriver också visor och poesi, översätter sångtexter från danska och franska och stoppar in materialet i Big Winds föreställningar. Drivkraften bakom allt är kärleken till konsten, säger han, att få möjlighet att skapa föreställningar som engagerar barn och ungdomar och möta dem i en direkt kommunikation.

Det finns också ett element av exhibitionism i allt uppträdande inför folk, erkänner han. Men så länge han kan engagera en publik och sprida glädje och lust till konsten så har han inga problem med den saken.

—

Ami Lanmark har fått tillbaka kärleken till måleriet efter många år som keramiker.

Väggarna i hennes ateljé på Konstepidemin är fyllda av skisser och utkast, men också av färdiga målningar som suger in blicken. Det finns en påtaglig skönhet i bilderna – ett begrepp som Ami har funderat mycket kring.

– När jag höll på med keramiken hade jag många tankar om vår lust att rangordna, klassificera och värdera objekten. Hur avgör man att nånting är ”fint”?

En studieresa till Japan öppnade hennes ögon för ett annorlunda tänkande om form och estetik. I Japan betraktas keramiken som den högsta formen av konst, ett slags Pantheon, berättar Ami.

Japanska keramiker utvecklade för över 500 år sedan en estetik som kallas för Wabi-sabi. Det är en konstform som vårdas och vördas och betraktas som ett slags riktmärke för form och skönhet. Objekten i form av skålar, fat eller utsmyckning har ofta dova eller mörka färger och präglas av skrovlighet, enkelhet, stramhet, intimitet och oförställd integritet.

Ett uttryck för Wabi-sabi är den teknik  för bränning av keramik som Ami praktiserat under en period: Raku.

– Jag kallar estetiken för ”bedagad skönhet”. Japan och Wabi-sabi har varit den helt avgörande influensen för mig som keramiker och som konstnär, förklarar Ami.

Efter närmare 25 år med lera, bränning och glasyr satte Ami punkt för drejningen.
– Jag orkade inte med det längre, det är fysiskt tungt, dammigt, rinnigt och dessutom svårsålt.

Hon gick över – eller återvände – till måleriet för snart tio år sedan, men det finns spår av Wasi-sabi-estetiken även i hennes måleri. Vi ser det i en utsökt bild av en skål där den pålagda färgen ser ut att vara knäckt. Färgen har utsatts för något slags tryck och förvandlats till en spräcklig yta som ger betraktaren en rent fysisk förnimmelse av skålen. Hur det går till kan man grubbla över, tekniken är hemlig.