Konstepidemin Konstepidemin Konstepidemin
Konstepidemin Konstepidemin Konstepidemin
Konstepidemin Konstepidemin Konstepidemin
Konstepidemin Konstepidemin Konstepidemin
Konstepidemin logo
Konstepidemins vänner

Jonas Fröberg och Marie Holmgren

Marie Holmgrens konst manifesterar livet som en evig rörelse, med dess sårbarhet och styrka, dess flyktiga natur och dess förmåga till ständig återfödelse.

Hur gör vi begripligt för oss själva det som känns obegripligt? Som förlust, smärta och saknad? Marie Holmgren tar trädet som utgångspunkt och metafor för livskraft. Ibland går hon riktigt nära sitt objekt och registrerar händelser som satt spår i trädet; årsringar, utväxter, skador och knöligheter. Hon registrerar händelserna med respekt och försiktig avlyssning. Snittytorna skapar bilder av en inre värld, likt minnen av tid och upplevelser som är trädets egen berättelse. Ytorna blir lyriska beskrivningar av flöden som andas liv, natur och poesi.

Vid sidan av sitt eget konstnärskap arbetar Marie med statliga, regionala och kommunala uppdrag som konsult och projektledare för offentlig konst. Hon har regelbundet ställt ut i Sverige och utomlands och skapat flera offentliga gestaltningar, nu senast aluminiumreliefen ”Tillsammans” på Långedragsskolan i Göteborg och två reliefer på ett gruppboende i Falun.

Jonas Fröberg är dramatiker och skådespelare och en av grundarna av Teater Spira. Teatern har en egen och intressant inriktning – den undersöker konstens betydelse för ökad demokrati i samhället och vilken roll konsten kan spela för att ge människor en egen röst.

Teaterns utgångspunkt är de samhälleliga utmaningarna av demokratin. Jonas Fröberg analyserar hur utmaningarna ser ut och gestaltar sedan detta i berättelser. Det kan vara en dokumentär om det omtvistade fenomenet New Public Management och politiken som leder till avregleringar och utförsäljningar. Enligt denna logik, menar Jonas Fröberg,  förväntas också konstnärer vara nyttiga, demokratiska och inkluderande.

– Det är fina ord,  men den byråkratiska styrningen betonar byråkratin, inte innehållet, och därmed reducerar man konstnären och konsten. Hur långt ska vi tillåta att våra värden töms innan vi väljer ett annat sätt?