En utställning av samlade verk från konstnären Lasse Persson som var medlem på Konstepidemin fram till hans bortgång 2022. Utställningen består av material som Konstepidemin fick ta del i slutskedet av hans liv. Material som till viss del annars skulle gått förlorat.

Text från Jakob Sjöstedt och Per Agelii som curerat utställningen:

I det vardagliga göms ett mysterium. Påståendet kan fungera som en ingång till det konstnärskap som nu tar plats i Glasrummet och i entrén.

Lasse hade en lång och bred verksamhet bakom sig. I många år gjorde han sig känd som Måndags-Persson, där han återkommande publicerade korta kåserier i Göteborgs-Posten tillsammans med underfundiga illustrationer. Redan då fanns det en tydlig koppling mellan språket som text och texten som bild. Min uppfattning är att Lasses intresse för texten som en dold kod, förstärktes allt eftersom åren gick. En kod som inte nödvändigtvis går att översätta till ett socialt och kommunikativt språk, utan mer som en borr vars roterande gräver sig allt djupare och djupare.

Kollaget som konstnärlig metod, kan ses som en konsekvens av det allt mer expanderande bild- och textflöde som industrialismen förde med sig in i 1900-talets början. Sammanförandet av enskilt stumma, visuella fragment, konstruerar då de fogas samman, nya komplexa scener. Lasse lyckades med just detta – att i det förbisedda frilägga någonting skört och alldeles eget, i en exakt balansgång mellan det gravallvarliga och det humoristiskt tillspetsade.

Vi känner igen det vi ser. Ett retuscherat vykort med ett välkänt motiv av Krøyer. Kartongfragment perforerade av hålslag. Vågformad wellpapp längs med en delvis vitmålad spånskiva. Så helt plötsligt, ur det som kommer till oss i abstrakta, men samtidigt bekanta sensationer, framträder figurer som vore de inhuggna, djuravbildande tecken i en trädstam. Ett totem vars införlivade kraft fyller det skikt som utgör avståndet mellan oss som betraktar och verkets fysiska uppenbarelse.

Konstnärer i allmänhet presenteras inte sällan som förmedlare av det dolda, guider in i en schamanisk ström av intryck och syner. Jag tror inte att det var Lasses ambition. Han såg det han såg och gladde sig för det. Att så här i efterhand får ta del av detta omsorgsfullt utförda arbete, där varje enskild detalj tillåts träda fram, är som det brukar heta, en ynnest.

Vi som arbetat med denna utställning när ändå ett hopp att han, om han fått se denna sammanställning av det outsinliga material vi haft att tillgå, ändå skulle ha känt en viss stolthet.

Vi har inför denna postuma utställning valt att helt fokusera på det material vi fick ta del av i samband med Lasses bortgång. Det är med andra ord inte vår avsikt att täcka in en livsgärning, utan snarare vill vi dela med oss av ett material, som till viss del annars skulle gått förlorat.

Ett särskilt stort tack till Lasse Perssons familj, utan vars delaktighet utställningen aldrig blivit till!

Per Agelii och Jakob Söstedt