VERNISSAGE, 2 SEPTEMBER KL 17–20
VÄLKOMMEN!

De senaste tre åren har jag jobbat med ett projekt vid namn Plenty of Shit. I projektet produceras hemmagjord biogas med hjälp av insamlad hundskit. Avsikten har varit att använda gasen till att driva en 16mm-filmprojektor, som visar en kortfilm vid namn Plenty of Shit.

Kortfilmen Plenty of Shit handlar om hundar som letar efter den perfekta platsen att uträtta sina behov på. I mina ögon liknar beteendet i mångt och mycket en dans eller en slag ritual. Det ser fysiskt ansträngande ut och tycks även orsaka en hel del grublerier.

Undersökningar visar att det behövs ca 3,5-5kg gödsel varje dag, för att driva en liten biogas tank. För att få ihop tillräckligt med exkrementer, så har jag placerat ut hundlatriner på offentliga platser och samarbetat med mottagningar för hemlösa hundar.

Projektet har tidigare visats under HDTS-2013 i Arcosanti (Arizona, USA) och på Galleri One Night Only i Oslo. Arbetet presenterades vid dessa tillfällen som en happening/event. Vid utställningen på Konstepidemin visas projektet som en installation, där besökarna kan följa processen och utvecklingen från dag till dag.

Att bygga en biogasanläggning behöver inte nödvändigtvis vara svårt. Ett flertal Youtube-klipp ger vägledning och förslag på hur detta låter sig göras. FN:s organisation för livsmedel och jordbruk FAO har dessutom gett ut en handbok i ämnet. I häftet ”Biogas: What it is, How it is Made, How to Use” kan man lära sig hur en biogasanläggning konstrueras för hemmabruk. Med hjälp av ovanstående källor har jag byggt min egen rötkammare.

En inspirationskälla till projektet är den danska konstnärsgruppen Superflex, vilka har utvecklat en portabel biogas lösning, anpassat efter familjebehov i tredje världen. Idéen går ut på att omvandla spillningen från tamboskap till gas, vilket sedan går att nyttja i hushållen vid exempelvis tillberedning av mat eller till att lysa upp hemmen. Systemet rapporteras kunna köpas för en rimlig summa pengar. Andra aktörer inom biogasbranschen är exempelvis den kinesiska organisationen Shaaxi Mothers och pakistaniern Dr Ashraf Sahibzada.

Ytterligare en referens till arbetet är Piero Manzonis verk med 90 st konservburkar textade med orden Merda d’Artista (konstnärens egen avföring). Projektet som visas knyter an till Art Poverarörelsen genom användningen av tillsynes värdelösa materialer och bruken av okonventionella medel.

Avsikten med projektet är på sätt och vis att slå ett slag mot den globala uppvärmningen och att förespråka en mer omfattande recirkulering. Inte minst innanför konstvärlden. Tanken har varit att rikta strålkastarljuset bort från tredje världen och emot oss själva istället. Kan samma framgångsrecept användas även här?