Kvällens konstnärer är förenade av sitt måleri,  men deras uttryck och grundstämning skiljer sig åt.

Pia Mauno återkommer ofta i sina arbeten till ett motiv som kan beskrivas som en växelverkan mellan skyltfönster och omklädningsrum, ett spel mellan att visa upp och att dölja. Hennes bilder, objekt och installationer befolkas ofta av ett slags stympade eller ”omkomponerade” figurer som tillsammans utför en absurd koreografi. Konsthistorien, och särskilt surrealismen, fungerar som en klangbotten för hennes verk som hela tiden tycks balansera någonstans mellan det lustfyllda och kusliga.

Pia iakttar noga sin omgivning och vid ett tillfälle passerade hon Gullbergskajen. Hon noterade vad hon såg:
”På Gullbergsvass står Holmens herrar uppradade i fönsterrutorna, ompysslade och ommonterade om vartannat. De flimrar i ögonvrån medan jag svischar förbi. Jag hoppar in i rutor med skopiska former.

Ruta 1 kritstrecksrandig med ockrafärgade sidenskjortor.
Ruta 2 kunglig mörkblå med en aprikosfärgad näsduk sittandes på en stol.
Ruta 3 massor med hattar och en väst i smaragdgrönt sammet.
Ruta 4 en kamelfärgad rock och röda byxor som bevis på färden över Atlanten.
Ruta 5 rosa keps med turkos skärm och de Chiricostämning.
Ruta 6 en dammsugare och kroppsdelar kastade huller om buller framför en supernova.
Ruta 7 ett par nedmonterade ben med svarta strumpor och en underkropp med en kysk bula mellan benen.

Genom skynket kan jag se att de rör sig där inne, ett skuggspel utspelar sig. Någon försöker plocka ihop delarna som ligger utspridda, ett ben, en arm, en torso. En lätt solbränd hand i flesh tind börjar trä en rosa socka på en fot.”

För Lars Blomqvist är måleriet framför allt ett existentiellt projekt; en metod att hålla det mentala fönstret öppet och stå emot brus och störningar som omger våra liv. Han beskriver själv hur ett sådant fönster öppnade sig för några år sedan i en tempelträdgård i Japan:

” Hösten 2010 reser jag till Kyoto för att besöka tempelträdgårdar. Redan på morgonen dagen efter min ankomst åker jag på lånad cykel till Shinju-an där jag har ett besök inbokat. En ung munk klädd i mörkgrön jacka och byxa möter mig strax utanför entrén, han talar nästan ingen engelska så det blir trevande försök till kommunikation. Jag är den enda besökaren och visas runt i rum efter rum med tatamimattor på golven och vackert bemålade fusuma. Inget elektriskt ljus är tänt, i rummen råder bara skumt förmiddagsljus.

Från en veranda ser jag Östra trädgården med de femton stenarna som Maruta Shuko arrangerade 1491, och den berömda thé-paviljongen. Kanske har jag svårt att tillgodogöra mig allt det sublima, det blir för mycket att ta in efter lång resa, tidsskillnad och sömnbrist.

När vi sitter på huk framför en skjutdörr dekorerad av Hasegawa Tohaku (Visa män och tallar, 1601) ser den unge munken skärrad ut när jag plötsligt gör en gest mot måleriet och säger I am a painter, too.”

Konstepidemins Vänner ger dig möjlighet att träffa konstnärerna och ta del av deras arbeten. Det sker på informella vänträffar där konstnärerna guidar oss in i sin konst och berättar om den kreativa processen bakom verken. Det är en unik möjlighet att fördjupa förståelsen av den konst som skapas i Göteborg idag. Läs mer om medlemskap i Konstepidemins Vänner