Processvisning: Barmhärtigheten
— ibodies

ibodies

During their residency at Konstepidemin ibodies have begun work on the piece Barmhärtigheten which takes as its point of departure the following reasoning: To be in favour or disgrace is to live in fear.

What does it mean, that to be in favour or disgrace, is to live in fear? Favour debases – we either fear to lose it or we fear to win it. So, to be in favour or disgrace is to live in fear.

These considerations have guided the work which they now invite you to take part in as a reflection on where they are at this moment.

The piece is set to premiere 26-28 March at 3e Våningen

Supported by Göteborgs Stad.

ibodies

ibodies are led by Anmar Taha and Josephine Gray. They have presented their work across Europe, Middle East, North Africa and Asia since 2009.

The impetus for the work of ibodies is based on the fundamental insight that theatre – as an arena in which performance takes place – demands a unique and radical language that is useless and in the disservice of any agenda other than its own primacy as a form of language. As such, the poetics of awareness is an absolute given in the continued search for a radical scenic language.

In English

Under sin residensvistelse på Konstepidemin har ibodies arbetat med det nya verket Barmhärtigheten som tar sin utgångspunkt i följande resonemang: Att vara i gunst eller i onåd är att leva i rädsla.

Vad betyder det att vara i gunst eller i onåd är att leva i rädsla? Gunst förnedrar – vi fruktar antingen att förlora den eller att vinna den. Alltså är att vara i gunst eller i onåd att leva i rädsla.

Dessa överväganden har väglett processen och gruppen bjuder nu in till en publik visning av var de är just nu.

Premiär 26-28 mars på 3e Våningen.

Med stöd av Göteborgs Stad.

ibodies

ibodies leds av Anmar Taha och Josephine Gray. Sedan 2009 har de presenterat sina verk runt om i Europa, Mellanöstern, Nordafrika och Asien.

Drivkraften bakom ibodies arbete baserar sig i den grundläggande insikten att teatern – som arena för performativa handlingar – kräver ett unikt och radikalt språk som är oanvändbart och som verkar emot all annan agenda än att företräda som språk i sig självt. Som sådan är medvetenhetens poetik en absolut förutsättning i det fortsatta sökande efter ett radikalt sceniskt språk.