Sara Granér är en välkänd serieskapare som arbetar med samhällssatir i form av groteskt tecknade djurgestalter. Hennes kraftfulla bildspråk har en drastisk humor som träffar betraktaren mitt i solar plexus, men hon har också ögon och öron öppna för språkets möjligheter.

Hennes tecknade seriefigurer  beskrivs som ”brutalnaivistiska” djurgestalter som är utrustade med en satirisk språkdräkt. Hon är en egensinnig artist, menar Svenska Serieakademin, ”hennes språkliga eskapader är ofta lika svarta, absurda, bisarra och stilsäkert tramsiga som hennes djur/människogestalter”.

– Vi skrattar hejdlöst åt hennes figurer, men får oss också en tankeställare om samtidens fördomar och svarta hål, löd motiveringen när hon fick EWK-priset 2010.

Sara Granér har blivit en ikon för dem som uppskattar genuin samhällssatir. Hon debuterade 2008 med albumet ”Det är bara lite AIDS” och sedan dess har vi kunnat följa hennes figurer i tidningar som Galago, Aftonbladet, ETC och Dagens Nyheter. Hon har medverkat i utställningar i Rom och Tokyo och haft separatutställningar på bland annat Kulturhuset i Stockholm och Dunkers Kulturhus i Helsingborg.

Om hennes berättarstil har det sagts att ”hon lyckas upphöja det naiva till typ det smartaste som finns genom att avlyssna klyschor och stereotyper, skruva dem hårt, och låta dem kollapsa till humor”. Hon tecknar den politiska högerns psyke, påstår somliga.

Efter debuten har hon gett ut böckerna Med vänlig hälsning, All I want for Christmas is planekonomi, Jag vill inte dö, jag vill bara inte leverera och de senaste Allas lika mellangärde samt Den sjunde vännen som kom ut i år.

2017 debuterade hon som poet med dikt- och bildverket Blixt från oklar himmel som bland annat handlar om hamburgerkedjan Max, det ångestdämpande läkemedlet Atarax, samvetskval och ett apelsinskal.

Lars Åsling drivs i sitt konstnärskap av experimentlusta och är multidisciplinär i sitt sätt att arbeta. Ändamålen helgar medlen och han rör sig mellan grafik, måleri, fotografi, skulptur och ljudverk. Verken eller bilderna uppstår som ett resultat av strävan att fånga den magiska närvaron.

Han arbetar mycket på inspiration, ”något som griper tag i mig, balans, former”, och han vet ofta inte vad arbetet kommer att landa i. Lusten och inspirationen kombineras av tekniska kunskaper och hans förtjusning i rörelser.

– Rörelse eller långsam förändring över tid är den sammantagna idéen bakom mitt konstnärskap. Det gäller inte bara verk som ska röra sig, jag tittar alltid efter rörelse i bilder, målningar och teckningar.

På en vägg i hans ateljé på Konstepidemin sitter en mängd varianter på tecknade ansikten som han arbetat med under en period. Ansikten som han låtit växa fram i stunden, som fantasier som tittar fram från en annan värld frammanade av pennan och kritans rörelse.

Lars har några givna favoriter i konstvärlden, Bacon, Giacometti, Calder, Tinguely, men just nu han är fascinerad av kinesiskt tuschmåleri. På hans arbetsbänk ligger en utgåva med kinesiska tuschmålningar och han har försökt knäcka koden bakom hantverket. Det har inte lyckats, det är en terräng som både utmanar och inspirerar honom.