Alice Plazzo (b. 1997) is a researcher and artworker whose practice explores graphic languages, specializing in ink techniques, printmaking, and narrative prose. Alice has been a artist-in-residence at Konstepidemin and is now exhibiting original drypoint prints, monotypes, and comic art plates during Epidemifredag.
the improbable as a sanctuary is a mini-exhibition that aims to be a collective shared experience, focused on the intersection of traditional printmaking techniques and graphic novel aesthetics, in a dialogue with the uncertainty of the contemporary landscape.
Through the concepts of loss, transition, and memory, her iconographic study explores the sense of the unknown, intimacy, and the impact of absence, analyzing the tension between collective mourning and communal warmth.
Her subcultural inquiry evolves into an anthropological investigation of contemporary shifts and their resonance within culture and personal experience, as a true sanctuary of shared identity.
This functions as a tool that confronts the fragility of existence on one hand, and systemic and institutional individualism on the other, using linguistic and visual deconstruction to carve out an unyielding monument to the absolute, non-negotiable necessity of human connection.
Alice Plazzo (f. 1997) är en forskare och konstnär som i sin praxis utforskar grafiska språk, med särskild inriktning på bläcktekniker, grafik och narrativ prosa. Alice har varit gästkonstnär på Konstepidemin och visar nu originalverk i torrnål, monotypier och serieoriginal under Epidemifredag.
the improbable as a sanctuary är en mini-utställning som syftar till att vara en kollektiv och delad upplevelse med fokus på skärningspunkten mellan traditionella grafiska tekniker och serieromanens estetik, i en dialog med det samtida landskapets osäkerhet.
Genom begrepp som förlust, övergång och minne utforskar hennes ikonografiska studier en känsla av det okända, intimitet och effekten av frånvaro, där spänningen mellan kollektiv sorg och gemensam värme analyseras.
Hennes subkulturella undersökning utvecklas till en antropologisk utforskning av samtida förändringar och deras klangbotten i både kultur och personlig erfarenhet, som en sann tillflyktsort för en delad identitet.
Detta fungerar som ett verktyg som å ena sidan konfronterar existensens skörhet, och å andra sidan en systematisk och institutionell individualism. Genom lingvistisk och visuell dekonstruktion mejslar hon fram ett oböjligt monument över den absoluta, icke-förhandlingsbara nödvändigheten av mänsklig kontakt.


