Under de senaste 30 åren har Jonas Simonson rest runt i världen med sin musik och haft stor inverkan på den nyskapande svenska folkmusikscenen. Det har blivit många album genom åren där man kan uppleva hans mångsidiga, rytmiska och personliga spelstil.
Han spelar för närvarande med grupperna Groupa, Zephyr, Crane Dance Trio, Tuultenpesä, Westan och Jormin/Nelsson/Simonson. Många minns honom kanske från grupperna Den Fule, Bäsk, Kapell Frisell och Sångensemblen Amanda. Han är ständigt i rörelse, både musikaliskt och geografiskt, och så sent som i fjol kom den senaste skivan, ”Till Tranland”.
Skivan fick mycket uppskattning och en recensent påpekade att Jonas flöjtspel är ”akustiskt smalt, och med inspiration från fågellivet.” Recensenten har förmodligen rätt. Tranor färdas gränslöst mellan sina olika boplatser, precis som musiken och låtarna har gjort i alla tider. Musiken har inget ”hemma”. Nyfikna musikanter, menar Jonas, har alltid delat musik med varandra och låtarna har landat på olika platser runt om i världen. Musiken migrerar långväga längs gamla och nya färdvägar. Det går att hitta samma låt på många platser där den landat och slagit bo, ibland för kortare och ibland för längre tid.
Jonas är vid sidan av sitt flöjtspelande också en erfaren och uppskattad pedagog. Han arbetar sedan 2001 på Högskolan för scen och musik vid Göteborgs universitet som programansvarig och lärare på världsmusikprogrammet. Han har också varit lärare i flöjt och ensemblespel på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, Ingesunds Musikhögskola, Malmö Musikhögskola, Stockholms Musikpedagogiska Institut och Syddansk Musikkonservatorium.
Nina Zetterquist, ateljist på Konstepidemin sen många år, använder flera olika material och metoder i sitt konstnärliga arbete. Det kan handla om broderade bilder – textila skulpturer – eller måleri och teckning, men också om objekt i återbrukad metall. Det viktiga är inte materialet, hon söker efter det direkta, ärliga tilltalet i sin konst som berör betraktaren och väcker känslor, från svartaste vemod till fnissigaste fniss.
En specialitet i hennes konstnärskap är det hon kallar ”insekterna”. Det är föremål, ofta små, som hon gör av rostiga böjda spikar, trasiga smycken, gamla verktyg, knappar och annat skräp. De sällsamma krypen ger henne en paradoxal frihet – materialet är ”skräp” och det lockar fram en lekfull spontanitet. Samtidigt, och det sticker hon inte under stol med, är det en protest mot allt vi konsumerar och förbrukar.
Hon känner stor ömhet och vördnad för det lite kantstötta, skeva och utnötta, det som kasserats och ratats. Det är en fröjd, säger hon, att skapa något nytt av det bortstötta och se reaktionerna – hur de väcker förundran, nyfikenhet och minnen.