Superlativen ligger nära till hands efter en kväll som denna. Fängslande, färgsprakande berättelser i skilda tonarter och ur vitt skilda temperament. Skratt och applåder, sorg och förtvivlan.  Kort sagt: Succé – igen.

Så var det när Vännerna fick chansen att möta poeten Olivia Bergdahl och bildkonstnären Martin Solymar, båda två med Konstepidemin som bas.

foto Johannes Lundberg

Men kvällen började i dystraste moll. Martin Solymars berättelse om vägen in till sitt konstnärskap präglades av ångestladdat mörker. Tonårsrebellen Martin, som levde i ett självvalt uppror, var 19 år då slaget kom.

– Min pappa fick en svår sjukdom som omöjliggjorde kontakt. Jag fick aldrig chansen till försoning.

Den förtvivlan som Martin levde med och som var ständigt närvarande, präglade till stor del hans ingång i det egna skapandet, berättade han. Bilder som hämtades ur mardrömmar, med motiv som ”en stympad kropp som talar genom ett skåp”.

– Det fanns ett djur i mig. Jag kände mig som en varulv, berättade Martin som jobbade mycket med film. Som privata performance – ”jag var för blyg att nå ut till en publik”.

foto Johannes Lundberg

Det tog tid men stegvis ändrades Martin Solymars motivbilder, via konstutbildning i Umeå och senare Valand i Göteborg. Martin tog sig ut ur svårmodet, satte punkt för det introverta. Så småningom hittade han Färgen med stort F. Ett storslaget måleri med motiv från den ena exotiska platsen efter den andra. Trinidad, Cuba, Puerto Rico, Columbia. Platser där han i sina målningar vill problematisera den gängse bilden av det sorglösa paradiset. Synnerligen färgstarka bilder som andas Karibien med en sällsam blandning av dofter och rytm, utan insmickrande glättighet.

Det är svårare att skildra glädje och harmoni. Lättare att skildra ångesten, sa Martin. Han klarar både och. Och han gör det väldigt, väldigt bra.

foto Johannes Lundberg

Olivia Bergdahl, poeten som redan som 17-åring vann SM i Poetry Slam och näst intill pallplats i VM i scenpoesi. En klart lysande stjärna, om man så vill, med en ordrikedom som lyfter fantasin och lusten hos åhörarna. Jo, precis så var det under Vänträffen. Hon är häftig att lyssna till, Olivia. Med diktsamlingen ”Demo” och romanen ”Efter Ekot” har hon nu också inlett sitt författarskap. Det flödar, om man säger så.

– Herregud, hur mycket tid har jag kvar? undrade Olivia och sneglade på klockan. Fem minuter! Och jag har bara hunnit med första tredjedelen av min story!

Hon hade gärna fått fortsätta långt över den angivna talartiden om hon önskat. Nåja, med ett visst överdrag hann hon i mål. Olivia är en fenomenal berättare. Och väldigt rolig. Hennes dagbok från den senaste veckan blev en minst sagt munter inledning till hennes omtumlande berättelse om sitt unga liv och konstnärskap. Skratt och applåder.

foto Johannes Lundberg

– När folk tror sig veta hur jag är måste jag göra tvärtom, sa Olivia som i barndomen hellre sökte sig till vuxna, som var mer spännande än ungar i hennes egen ålder. Och redan som 12-åring stod hon på scenen och läste egna texter. Poetry Slam i Musikens Hus. Olivias andra hem under uppväxten. Då hade hon redan upptäckt att hon kunde vara smartare än en vuxen. Den gången var det en lärare i plugget som kom till korta.

– Jag hade rätt till min egen blick på världen. Det jag såg kunde vara sant.

foto Johannes Lundberg

Lusten till poesi och språkets alla möjligheter föddes som en aha-upplevelse för Olivia Bergdahl genom ”Nu tändas tusen juleljus på jordens mörka rund. Och tusen, tusen stråla ock på himlens djupblå grund… I varje hjärta armt och mörkt sänd du en stråle blid…”

Magiska ord: mörka rund, stråla ock, djupblå grund, armt och mörkt, stråle blid.

Så föddes alltså en ny poet och författare inför julfesten i Oscar Fredriksskolan. Olivia Bergdahl. Inspirerad av en julsång från förr.

Meritlistan är redan lång. Texter som kommer ur både den stora och lilla världen, uppläsningar, tysklandsturné, kotfilmsprojekt, manifest, Olivias poesiorkester, nyhetsbrev…

Och dessutom en ny roman på gång.

Den väntar vi på.