Att ens försöka fånga och fylla i hela bilden av den här duons virvlande liv och konstnärskap låter sig näppeligen göras. Det klarar de knappast själva, men jisses vilken rolig berättelse det blir när de försöker…

Foto: Björn Rantil

Musikerna med mycket mera, Stefan Sporsén och Henrik Wallgren, bjöd Konstepidemins Vänner på en riktig höjdarkväll när de nästan i munnen på varandra berättade om sina minst sagt hisnande karriärer.

Välkända profiler i Göteborgs musikliv, stod det redan i inbjudan. Och visst handlar det mycket om allsköns toner i de här herrarnas liv. Den ene (Stefan) musikaliskt född nedanför morfar kantorns orgel i Marstrand kyrka, den andre (Herrik) tonbildad av pappa sjökaptenens ideliga Taube-visor till fyra ackord på en någotsånär stämd gitarr.

– Jag har tack och lov klarat mig från tinnitus, hörselskadan som de flesta musiker drabbas av. Förmodligen för att jag tränade öronen redan som liten när jag låg under morfars orgel, sa Stefan.

Foto: Björn Rantil

Henrik har klarat hörseln rätt bra, han också förstår vi. Kanske beroende på ett tunnsått musikutbud i hemmet, ja bortsett då från pappans muntra taubestunder .

– Vi hade bara två grammofonskivor ­– Jhonny Cash och Lill Lindfors.

Så gick det som det gick. Brist föder lust. Dragningen till musik och konst och kultur i största allmänhet slukade Henrik Wallgren, som snart stod på de göteborgska scenerna och sjöng. Först reggae med stark dragning åt den vildare punken. Det blev så småningom ”Cyberpunk”, som en recensent kallade Henriks och hans bands ljudliga klös.

foto Björn Rantil

Samtidigt, i en annan del av Göteborg, gick en till synes välkammad Stefan Sporsén, och spelade trumpet på Musikhögskolan. Nåja, jazzscenen lockade mer än skolan. Ett och annat avbrott blev det.  Samt en hel del komponerande och inhopp i olika konstellationer.  Vad sägs om ett halvårs showande på ett turisthotell på Kanarieöarna?

– Filmen ”Sällskapsresan” är blott en lågmäld dokumentär jämfört med det vi upplevde när vi spelade där, sa Stefan och lät oss sniffa på anekdoterna från turisthotellet, upptåg som jag efter detta har svårt att släppa i fantasin, när jag numera ser Stefan Sporsén som orkesterledare för Augustifamiljen i TV:s ”På Spåret”.

Själv är Stefan alltid på väg in i nya jobbsammanhang. Förmodligen också i någon ny turné med Håkan Hellström. I sjömanskostym?

– Jag hoppas det där turnerandet och TV-spelandet tar slut för Stefan nån gång så vi hinner jobba ihop igen, sa Henrik med ett smil.

För det är mycket som kompisarna Henrik och Stefan samarbetat med genom åren. Teater, film, scenshower, låtar…

Foto: Björn Rantil

Att berätta om Henriks egen karriär är som att väva en sjuhelsikes lång färgglad matta med breda inslag. Där trängs äventyren. Det ena mer uppseendeväckande än det andra. Kringresande reggaetrubadur i Afrika, vikingaseglats över Atlanten (höll på att sluta riktigt illa), ökenseglats i fantasivagn i USA. Krögare på Röda Sten kanske inte hör direkt till de gastkramande äventyren, men ändå. Det skiftar i Henriks liv om man så säger. Tre album med egen signatur har han i hyllan plus ett par böcker. Barnföreställningar, scenshower, regisserande, musicerande…

Om mångsysslaren och äventyraren Henriks CV är lång som en hallmatta i en paradvåning så är inte Stefans kortare. Som åhöra vittne undrar man hur sjutton det hinns med!  Stefans komponerande till opera, teater och filmer har hittills gett honom priser som Guldklaven och Prix Italia.

Den här aftonen med Vännerna ska vi minnas länge. När två riktiga vänner berättar om varandra på ett så fantastiskt roligt sätt och gör det med värme och generositet vill det gärna bli bra, som smålänningen sa.

Tomas Rubin