Konstepidemins vänner hade den 23 januari det stora nöjet att presentera en vänträff med Charlotte Gyllenhammar. Vännernas Tomas Rubin sammanfattar den välbesökta kvällen.

Det är nu ganska snart ett kvarts sekel sedan det hängde en ek upp och ner mitt i Stockholm, med rötterna som krona och det lövtomma grenverket pekande mot oss som stod förbryllade där under. Men minnesbilden har aldrig lämnat mig. Inte heller de frågor den väckte. Så hände det. ”Eken” återkom. Nu som upp- och nedhängda kvinnogestalter med vida, böljande kjolar som krona. Igen och igen… Det blev ett väldigt givande och insiktsfullt möte mellan konstnären bakom verken och frågeväckaren Charlotte Gyllenhammar och Konstepidemins Vänner. Och många var vi som lyssnade. Knökfullt.

En närmare presentation av Charlotte Gyllenhammar är förmodligen överflödig och hennes göteborgska bakgrund gör att hon känns som hemma här. Ändå försvann Charlotte till Stockholm redan som 19-årig konststuderande, efter utbildning på Hovedskous. Efter en sprucken passion i Paris kom hon hem med sorg i hjärtat och sökte lite planlöst och föga förväntansfull till Kungl. Konsthögskolan (Mejan) i Stockholm – och kom in! En så´n väldans tur, tycker vi som haft möjlighet att följa hennes fantastiska konstnärskap sedan dess, om än på avstånd.

Måleri, teckning, skulptur, foto, film. Teknikerna är flera och uttrycken många. Och fler hade det kunnat bli om hon fortsatt med sin operasång och skådespeleriet. (Bland annat långfilm med Ernst-Hugo Järegård i ”Fader, sonen och den helige ande”.) Under Mejan-tiden växlade hon över från måleriet till skulptur, till somliga professorers sura mummel. Så småningom blev det mera skulptur vid Konstakademien i London.

Efter många, många uppmärksammade utställningar i Sverige har hon nått stora framgångar utomland, inte minst i samarbete med Yoko Ono, som Charlotte mötte i Wanås, där båda medverkade.

Under träffen med Vännerna delade Charlotte generöst med sig av sitt skapande och sina idéer. Berättade att fotografiet och filmen blivit allt viktigare för henne. Ett exempel som Vännerna fick se var filmsekvensen med den brinnande kvinnogestalten. Bilder som väcker känslor av gränslös skräck, men också själ och ande. Denna motsägelse och kontrast som är genomgående och typisk i många av Charlotte Gyllenhammars verk. Nu är Charlotte aktuell med en utställning på Fotografiska i Stockholm. Den lockar.

Slutligen: Bilden av det upp- och nedhängda trädet klarnade äntligen väsentligt efter alla dessa år. Åtminstone för mig. Tack för det Charlotte Gyllenhammar. Du är härlig att lyssna till.