Under flera år har en del av mitt arbete bestått av research kring fotografiets historia. Jag har varit intresserad av tiden kring uppfinnandet av den fotografiska tekniken, varför den uppfanns, av vilka och för vad. Det har fördjupat min förståelse för den omvälvande tid som gav upphov till fotografiet och öppnat upp paralleller till den utveckling av linsbaserade bildmedier som sker idag.

I utställningen på galleri Konstepidemin kommer jag att visa delar av installationen Studio work. Verket består av skärmväggar som är konstruerade av bilder från en tom fotostudio och spegelytor. När man rör sig genom rummet upplever man samtidigt olika vyer av fotostudion, utställningsrummet och sin egen spegelbild i båda dessa rum.

Jag visar också ett antal andra verk som på olika vis anknyter till fotografens studio och arbete. Det är fotografier och objekt som involverar fotografisk bild. I dessa arbeten försöker jag ytterligare undersöka fotografiets relation till dubbelhet, yta och avbildning och hur den fotografiska tekniken har format och formar seende, identitet och självbild hos oss. Beata Fransson

Text av Niclas Östlind, fil. dr. i fotografi vid Akademin Valand

Det första verket som möter betraktaren i Beata Franssons utställning är en diptyk av två tillsynen identiska bilder. Motivet är en spegel monterad på en trästol, även om bara en del av ryggstödet är synligt. Det hela påminner om den typ av bilder som produceras på kulturhistoriska museer när föremålen i samlingarna dokumenteras. Här är dock sammanhanget ett annat och trots återgivningens saklighet är motivet – paradoxalt nog – mer gåtfullt än begripligt. Denna dubbelhet återkommer i Beata Fransson arbete, och även om ljuset är fotografins förutsättning har mediet också en mörk baksida – inte minst när det brukats i upplysningens tjänst. Det gäller till exempel konstruktionen med stolen och spegeln, som användes av polisen för att porträttera misstänkta eller dömda brottslingar. Med endast en exponering kunde personen samtidigt avbildas både framifrån och i profil. Med fotografins hjälp blev ”objekten” fastnaglade och arkiverade i de system för identifiering av kriminella som utformades under senare delen av 1800-talet. Rationellt och vetenskapligt efter dåtidens mått byggde systemen på idéer om bestämda relationer mellan människors utseende och deras moraliska vandel. Det kan tyckas helt främmande, men även dagens övervakningsteknologier tar utgångspunkt i generella och individuella fysiska egenskaper för att kartlägga och inordna individer i kategorier.

De är lika varandra, men när man tittar närmare på bildparet ser man snart att det finns en subtil förskjutning av skärpan. I den första delen är ramen runt spegeln det skarpaste, medan skärpan i den andra är inställd på föremålet som träder fram ur spegelns dunkel – kameran som tar bilden. Verkets titel, Att se och att synas, sammanfattar den problematik som följt fotografin från mediets uppkomst till i dag, och där skillnaden mellan att befinna sig framför eller bakom kameran ofta är präglad av en ojämlik maktrelation. Det är ett förhållande som i många fall har vidgat klyftan mellan subjekt och objekt och befäst den rådande ordningen.

Djupdykningen i den tidiga fotografins begär och drömmar skänker Beata Franssons arbeten en särskild laddning. Intresset för historien ger också en förklaring till den stora närvaron av speglar. När de så kallade proto-fotograferna på 1820- och 30-talet sökte efter den substans som skulle fixera bilden som uppstod på de ljuskänsliga materialen liknades jakten vid att fånga en spegelbild. Med spegelbilden delar fotografin den naturtrogna likheten med motivet, men skillnaden som gör fotografin så magisk är att den också stannar tiden. Med dagens ständiga flöde av digitala bilder är denna aspekt inte längre lika närvarande, men i sina verk framkallar Beata Fransson återigen den fascination som mediet väckte när det var nytt. Vad hon också lyckas synliggöra är den förfrämligande verkan som fotografin har. Det som avbildas är iögonenfallande likt sina förlagor, men samtidigt främmandegjorda. Det som uppträder i fotografier är mindre och orörligt och bjuder ut sig för betraktande på ett sätt som sällan sker i levande livet. Ansikten kan studeras in i minsta detalj och bilden avslöjar mer än vad ögat annars kan se. Detta – tillsammans med vetskapen om fotografins bevarande av det förflutna och dödens obeveklighet – skänker bilderna en kuslighet, som Beata Fransson förvaltar i sina verk.

Den tidiga fotografins plats framför andra var porträttstudion och i utställningen är studion ytterligare ett viktigt tema. I studions slutna rum användes illusionistiska fonder som, med bistånd av fantasin, lät blicken försvinna i öppna landskap och vidsträckta himlar, men också i pittoreska scener med ruiner och andra arkitektoniska fragment. Med stora skärmar skapar Beata Fransson en abstraherad modell av studion och där veckbildningarna och speglingarna bidrar till att upplösa gränserna mellan verklighet och sken.
För att kunna sitta stilla under de långa exponeringstiderna i fotografins begynnelse hölls den porträtterades huvud fast med stativ. I ett av verken, som är en kombination av fotografi och skulptur, avbildas ett sådant stativ. Även om situationen rymde ett stort mått av spänning och förväntan, måste porträttfotograferingen har varit en allt annat än en angenäm upplevelse, vilket är synligt i de allvarsamma blickar som möter oss från många av de tidiga fotografierna.

Det finns två bilder av en flod i utställningen. De hänger tätt intill varandra och reflektionerna i vattenspegeln vittnar om en knappt märkbar förändring i dagrarna. Blicken kan på ett obehindrat sätt röra sig mellan ytan och den sandiga botten. Floden rinner förbi byn Grez-sur-Loing. Där samlades impressionister och friluftsmålare för att fånga det ständigt skiftande ljuset och dess påverkan på den synbara världen. Det är också där Beata Fransson har tagit bilderna och på ett mångbottnat sätt gestaltar hon fotografins egenart och – med valet av plats – dess historiska band till måleriet.

Niclas Östlind, fil. dr. i fotografi vid Akademin Valand

Beata Fransson (f. 1977) är utbildad vid Malmö Konsthögskola och Kungliga Konsthögskolan. Hon är idag verksam i Stockholm och har haft separatutställningar på gallerier som Krognoshuset i Lund 2015, Galleri Anna Elle i Stockholm 2013 och Galleri 21 i Malmö 2010. Under våren 2015 tilldelades Fransson Hasselbladsstiftelsens tvåmånaders stipendievistelse i Grez, Frankrike. Hon har också gjort ett flertal offentliga utsmyckningar.

Välkommen också till ett samtal om konst på Galleriet den 10 april kl 15–16. Läs mer