I Petter Hellsings bildvävar får materialen liv utifrån sina egna förutsättningar. Ull och trä förenas i handens arbete och suddar ut gränsen mellan skapare och skapelse.

Hellsings konst är ett försök att återupprätta en förlorad förbindelse mellan människa och natur, och att läka konflikten mellan människan och en alltmer ovillig värld. Genom sitt hantverk bjuder han in oss att förstå världen genom våra händer.

Finissage helgen 30-31 maj

30 maj 14.00-18.00

Det är Konstepidemins dag och Petter finns på plats för att prata om sin utställning och om konsten som motståndshandling. Har du lust för ett samtal är du mycket välkommen!

31 maj 12.00-16.00

Petter är på plats för frågor och samtal.

Meddelande från konstnären

Jag har funderat en del på vad hantverket kan ha för betydelse i vår relation till världen. Under tidigt 1800-tal fanns det en proteströrelse i England som kallades Ludditerna. Det var arbetare som protesterade mot den industriella omvandlingen genom att sabotera och slå sönder textilindustrins maskiner. Ofta har det tolkats som en fråga om ekonomi, men jag tror att det är för enkelt. Vad maskinerna gjorde var också att de förändrade synen på arbetet och arbetaren. I det förindustriella samhället var arbetaren en respekterad hantverkare, med en gedigen kunskap överförd från mästare till gesäll och lärling. Maskinerna hade inget behov av hantverkarens kunskap utan gjorde människan begränsad och utbytbar.

I dag är det få som har praktiska erfarenheter av att stå i relation till ett material. Vad händer med oss om vi inte utsätts för de prövningar den praktiska handlingen ställer oss inför? Göran Lundborg, författare och handkirurg, vänder på orsakssammanhangen och menar att det är handens komplexitet som har drivit på den intellektuella utvecklingen. Handlingen startar inte med en tanke, utan det är handlingen i sig som leder till en tanke. I mötet med ett material vidgas gränserna för det jag tänker på som mitt jag. I arbetet med ullen får jag ta del av fårets erfarenhet. Det ger mig en förankring också till landskapet och det som är våra gemensamma livsbetingelser. Min egen person känns då som en alltför begränsande definition; undanglidande är jaget alltid bortom det som kan benämnas.

Handens arbete öppnar oss mot krafter vi inte kan styra. Det är en kort period i mänsklighetens historia som vi har trott oss kunna kontrollera världen. Kanske har det gjort oss arroganta. Om vi tror att vi själva definierar våra öden kan vi handla utan omsorg om världen och våra medmänniskor. När naturens krafter plötsligt krisar och vänder sig mot oss är vi åter dödliga. Förhoppningsvis finns det fortfarande tid och kraft för att öppna oss för världen. När Ludditerna krossade maskinerna var det kanske för att den industriella vetenskapen stängde in och reducerade existensens grunder. Den gjorde människans värld allt mindre och berövade människan hennes plats i världsalltet.

Hälsningar,

Petter Hellsing