Vänträff med Olivia Bergdahl & Martin Solymar

Olivia Bergdahl började sin scenpoetiska bana som tolvåring och blev något av svensk estradpoesis underbarn när hon 2007 vann svenska mästerskapen i Poetry Slam, blott 17 år gammal. Året därpå kom hon på fjärde plats när VM i Poetry Slam avgjordes i Paris – en placering som hon var nöjd med:

– Det här kan jag alltid tänka på när jag ser mig själv i spegeln!

Hon debuterade 2007 med diktsamlingen ”Demo” som fick lysande recensioner.

Framgångarna fick henne inte att vila på sina lagrar. Hon är ett energiknippe och mångsysslare. Sedan debuten har hon startat poesi- och stråkkvartettgruppen Olivias Poesiorkester, gett ut en skiva (”Eldorado”), en kritikerhyllad roman (”Efter Ekot”) och dragit igång den internationella spoken wordklubben Klubb Kontra tillsammans med Oskar Hanska.

Som om inte detta räckte har hon varit konstnärlig handledare i projektet ”Hembygd – någonstans i Sverige”, skrivit krönikor i Göteborgs Posten och gjort många radioinhopp som huspoet, och ett fåtal tv-inhopp.

Hon har skrivit Tankar för dagen i P1, fått ett par stipendier, blivit årets västsvenska författare, fått Sveriges Radios novellpris, hållit i oräkneliga workshops och framförallt turnerat, turnerat, turnerat, hundratals, tusentals dagar i Sverige, Norden, Europa, USA. Puh!

För Martin Solymar är resandet en viktig del av hans konstnärskap. Och färden går för det mesta till tropikerna, till värmen, färgerna, det enkla naturnära livet – som inte saknar komplikationer.

Martin är målare och hans bildvärld är tropisk men med en underström av svårmod. Karibien är en mytomspunnen plats, och i sina bilder problematiserar han den gängse uppfattningen om det sorglösa paradiset.

Han beskriver sina verk som iakttagelser gjorda på resande fot. Det är i dessa iakttagelser arbetsprocessen tar sitt avstamp och ger en förhöjd närvaro.

Hans kärlek till den latinamerikansk kulturen började i musiken när han med Black Metal i blodomloppet mötte den kubanska musikstilen Són (föregångare till salsa). Han fann ett uttryck som var gemensamt i musiken.

Són är en folklig urkraft, menar Martin, precis som Black Metal, häftigt och medryckande men med en underström av svårmod och existensiell kamp.

Under ytan i hans koloristiska målningar lyckas han förmedla en stark medvetenhet om platsen, historien och människans villkor.

Bli medlem i Konstepidemins Vänner här

trans-europe res-artis td
KUN gbg_kultur gbg_kultur