Karin Granstrand visar en installation bestående av textila, växtfärgade objekt. Under ett års tid har hon följt tiden och livet vid Heluretjärnet i Dalsland. Nedanför en krokig tall har hon iakttagit förändringar i vattnet och landskapet i sin helhet. Porsen, tuvullen, tranbären, fräkenväxterna, blåbärsriset och vitmossan har blivit en del av Karins vardag. Objekten är delvis färgade med växter från tjärnet.

Om konstnären

Karin Granstrand använder textila tekniker för att göra mjuka teckningar och skulpturer. Baserat på ett intuitivt förhållningssätt utforskar hon material och metoder där växtfärgning, och växterna i sig, är en central del.

Karins arbeten utforskar den mer-än-mänskliga världen och hennes konstnärliga praktik karaktäriseras av att arbetsplatsen lika ofta är utomhus som inomhus. Utomhus sker ett insamlande av allt från information och intryck till ruttnande växtdelar och glittriga plastlöv.

Karin bor och arbetar i Dals Långed. Senaste soloutställningar inkluderar Sjöbo konsthall, Gislaveds konsthall, cozmo (Lund) och Not Quite (Fengersfors).

Djupdykande text skriven av Timja Femling

Man börjar alltid någonstans. Man börjar där man befinner sig; plötsligt vid en oansenlig tjärn som är svår att nå. Det är blött runtomkring där, och ingenstans går det att sitta. Dessutom ligger två kalhyggen också inklämda här. Tjärnen en bit bort är det många som besöker, men inte denna lilla sjö som mest liknar en pöl. Det är nästan som en naturlag att solidarisera med det negligerade, precis som man inte heller, i detta konstnärliga fall, slösar med naturens resurser, utan tar det som kommer i ens väg, det som redan är fallet och dött; en fallen björk, den mängd lupin som behövs för att färga en viss bit siden; och konstigt nog blir djupt lila, grönt, vilket i sig kan vara intressant nog.

Vad händer vid tjärnen? Mest ingenting alls. I alla fall inte om man tänker sig att en upplevelse är detsamma som någonting stort. Det finns inget direkt att titta på, förutom själva tjärnen och dess vatten; och ett träd som fascinerar, av en anledning som är svår att förklara för någon annan; det bara är, och det ser ledset ut. Att dras till något visst är djupt personligt, och det är ofta svårt att sätta fingret på varför man dras till det som glittrar obestämt, varför man förälskar sig i blått; varför man måste ägna tid vid en viss plats som inte ens är fin, precis som man sällan verkligen vet varför man blev kär i den eller den.

Så, det händer inget särskilt här. Det växer något som heter pors. Platsen förändras med årstiderna; och som människa rör man sig cykliskt tillsammans med dem. Platsen börjar besökas med jämna mellanrum, som den mellanrumsplats det är. Ett slags förhållande uppstår, det blir en vana att gå dit: Nu är det dags igen, vad har hänt. Olika sorters grönt har slagit ut. Sedan blir blomma till bär. Men vad är det egentligen jag ser?; och vad som liknar besatthet är en stor del av detta, här – att tillåta något att ta tid och vara omständligt, ger en också tiden tillbaka.

När jag tänker på Karin Granstrands arbete är det vandringen jag återkommer till. Att fysiskt vandra, men lika mycket är det en mental vandring, en ständig nyfikenhet och undran. Närvarande är också alltid ifrågasättandet, varför gör eller känner jag såhär? Ofta mer specifikt hur man som människa förhåller sig till materian, och sig själv (i förhållande till den); och inte minst till en plats, som man i Granstrands fall väljer att helt och fullt omfamna – se för vad den är, oavsett om den är vacker eller ej: Vad vill du mig, eller lika gärna, vad vill jag dig? Det finns något här, en liten plätt på jorden som jag plötsligt begär. Vad som än ledde mig hit spelar mindre roll, det kan räcka med en viss blommas mitt, som blir till vadderade kuddar och ludet hår i ens fulla uppmärksamhet; och att tillåta sig detta, att gå dit det drar, mot det jag begär, är enda sättet att finna det som är sant – för en själv.

Granstrands konstnärskap ligger inte synligt i enskilda verk som man tittar på linjärt, utan är mer ett förhållningssätt, hela ens sätt att vara, en oansenlig del visar sig bli betydelsefull i det stora hela. Det är ett arbete som fungerar likt ett kretslopp, där det man komposterar förmultnar, och blir till nytt liv; och det är svårt att säga om konstnären står mitt i denna cirkel, eller snarare är cirkeln.