Michaela Frycklund explores how forgotten buildings and materials can be given new life by stewarding and reworking one of our landscape’s most characteristic sculptural monuments: the decaying barn.
Twenty square meters hold a barn, or what could be salvaged of it. The rock chamber is ten meters long, and I can’t step back to see what it is I’m doing. Instead, I take photographs with a flash and begin to unscrew. This barn has to come down too—and then be raised again.
Again and again, I get small infected wounds on my hands from porous wooden splinters, which I quickly have to scrape out with a knife before it goes too far. I always forget my work gloves, and it’s much easier to work with bare hands.
“Wear yourself out, by all means,” he said, giving the directions. It’s heavy work, and I truly have worn myself out—but the incubation period for hantavirus is two weeks, my grandmother said.
Michaela Frycklund (b. 1995, Härnösand) lives and works in Umeå and is educated at the Academy of Fine Arts at Umeå University. She works on a large scale in wood and operates in the borderland between construction and art, where one readily flows into the other. Her works are often placed outdoors and are shaped over time by weather, nature, and people. Frycklund is interested in how art can interact with its surroundings and raise questions about who is given space in the public realm. By making use of forgotten or leftover materials, she investigates which stories are preserved—and which risk disappearing.
Michaela Frycklund undersöker hur bortglömda byggnader och material kan återfå nytt liv genom att förvalta och bearbeta vårt landskaps mest typiska skulpturala monument: den förfallna ladan.
20 kvadratmeter rymmer en lada, eller det som gick att använda av ladan. Bergsrummet är tio meter långt och jag kan inte backa för att se vad det är jag gör. I stället tar jag bilder med blixt och börjar skruva isär. För den här ladan ska också ner, och sedan upp igen.
Om och om och om igen får jag små infekterade sår på händerna, från porösa trästickor som jag snabbt måste skrapa ut med kniv innan det går för långt. Jag glömmer alltid arbetshandskarna, och det är mycket lättare att arbeta barhänt.
”Slit det med hälsan”, sa han och gav vägbeskrivningen. Det är ett tungt arbete och jag har verkligen slitit med hälsan, men inkubationstiden för sorkfeber är två veckor, har mormor sagt.
Michaela Frycklund (f. 1995, Härnösand) bor och verkar i Umeå och är utbildad vid Konsthögskolan vid Umeå universitet. Hon arbetar storskaligt i trä och rör sig i gränslandet mellan byggande och konst, där det ena gärna får flyta in i det andra. Hennes verk placeras ofta utomhus och påverkas med tiden av väder, natur och människor. Frycklund intresserar sig för hur konst kan interagera med sin omgivning och väcka frågor om vem som ges utrymme i det offentliga rummet. Genom att ta tillvara på bortglömt eller överblivet material undersöker hon vilka berättelser som bevaras och vilka som riskerar försvinna.

