Utställningen `Glaskroppar´ är en sensorisk rapport från Joakim Derlows konstnärliga forskning av Konstepidemin. En plats som pendlat mellan dryckesstation, epidemiskt center och nuvarande konsthall. Alla har de delat en sårbarhet för yttre krafter. I Joakims bildvärld sammansmälter dessa platser med minnen av pandemin. Den sårbara saften rinner stadigt inom oss. Kroppen är ett härbärge där något får gro. Ibland med sådan illvilja att vi själva kastas ut.

Joakim Derlows arbete som konstnär kretsar kring att manifestera och förkroppsliga berättelser och karaktärer inför en publik. Utställningsplatsen blir på så vis en scen vilken aktiveras med olika materiella och idébärande fragment så som teckningar, grafik, skulpturer, funna objekt eller publikationer. Dessa fragment fungerar för sig själva, men det är först när de sammanstrålar i en platsspecifik konstellation som de förmedlar en suggestiv möjlighet för vad som hänt, händer eller skall ske ‐ varifrån platsen laddas med ett narrativ

Berättelserna Joakim förmedlar är formade ur lika delar platsens materiella förutsättningar, lokala historik och anekdoter så som hans konstnärliga forskning i perception. Dessa installationer av fragment är nästan likt serieböcker som exploderat varifrån publiken är medskapande i att läka narrativet med sin associativa blick.